Efter en helt fantastisk resa, som jag redan längtar tillbaka till, tillsammans med min syster så landade jag i fredags morse på svensk (eller ja, dansk om jag ska vara ärlig) mark. Det blev ett väldigt kärt återseende med min familj! Efter nära 50 timmar utan sömn så blev jag ganska överväldigad när min bästa vän hade organiserat en överraskningsfest åt mig samma kväll som jag kom hem, där alla mina vänner fanns på plats. Det var underbart att se alla men vi alla var överens om att det absolut inte kändes som mer än ett år sedan sist.. För att citera Emma: "det känns fortfarande som att jag är bakis efter din avskedsfest!".

De senaste dagarna har jag mest ägnat åt att spendera tid med familj och vänner, börjat organisera tillbaka allting i min lägenhet och försökt vända rätt på dygnet. Det är många småsaker man lägger märke till som skiljer sig från USA; inget godmorgon i kassan på Konsum, alla klär sig likadant, textade tv-program, någon jobbig stockholmare som babblar på radion (har bytat till Din Gata nu). Oftast så tycker jag att det är irriterande att höra svenska runt omkring mig hela tiden men i stort sett så känns det mycket bättre än vad jag trodde att vara tillbaka! Jag har förresten blivit antagen till skolan också, så nu ska jag bara fixa klart det sista pappersarbetet med CSN och sen kan jag boka min flygbiljett tillbaka till Cali.

Detta kommer att vara det avslutande inlägget i denna bloggen så jag vill passa på att tacka alla er som har läst och kommenterat under dessa månaderna. För mig har skrivandet av denna bloggen varit väldigt givande och det har varit skönt att ibland kunna ventilera vissa grejer och få skön respons. Jag hoppas att ni som har ställt frågor känner att mina svar har varit till någon hjälp och ni är också välkomna att fortsätta ställa frågor.

Nedan så har jag lagt upp ett litet urval av bilder som har tagits under vår resa (fråga mig inte varför de har hamnat i en sådan oordning, jag lade upp dem i kronologisk ordning). Här kommer även några från min första dag i Sverige:



Henriette, jag och Simon på flygplatsen


Mitt bagage (som jag och Natalia flörtade till oss och inte behövde betala ett öre för att flyga hem, det finns en gud!!), svenska ballonger och dansk flagga


Jag och min älskade vän Jennie


Min ögonsten


Mmmm... Lösgodis från Hemmakväll!!

Nu har jag hämtat upp min syster på flygplatsen! Först var det lite sentimentalt och det kändes helt overkligt, men sen efter bara någon minut kändes det precis som alla har sagt, som att man aldrig hade varit ifrån varandra överhuvudtaget. Det kändes liksom helt naturligt när hon satt där i passagerarsätet och sjöng med till radion. Hon såg ut precis som jag kommer ihåg, pratar precis som vanligt och vi skrattar fortfarande åt samma saker. Löftet om att packa lätt höll hon också, hon kommer jättebra överens med pojkarna och verkar redan trivas! Nu ser jag framemot att visa henne allting och dela med mig av allt som har varit min värld det senaste året. Vi har en massa fullspäckade dagar framför oss! Och imorgon blir det avskedsmiddag med alla tjejerna och på fredag med min värdfamilj, det känns helt ofattbart..

Ansökningspapperna till skolan skickade jag in i början på förra veckan och det var verkligen skönt att få allt de ifyllt och ivägskickat. Nu hoppas jag bara på att allt går vägen, att jag blir antagen och att jag får CSN och så. Jag har i vanlig ordning haft en fantastisk helg i goda vänners sällskap. I lördags blev det den sista (officiella) utgången innan jag åker, det är inte många gånger jag har haft så roligt när jag har gått ut som jag har haft det här i USA kan jag lova! Den amerikanska mentaliteten är så olik den svenska, alla är så trevliga och alla pratar med alla.. Det kommer jag verkligen sakna! I söndags blev det brunch i solen med tjejerna och därefter hiking. 2 timmars hiking uppför en bigass uppförsbacke = inget jag rekommenderar att göra när man är bakis.

Annars så går jag runt här i min egen lilla värld och inser inte överhuvudtaget att jag åker hem om mindre än en vecka. Det är som om att jag bara skjuter bort tankarna och försöker förneka det. Varje gång någon nämner det så viftar jag bara bort det med ett litet skratt liksom. Avskedsmiddag hit och avskedsmiddag dit men jag förstår det fortfarande inte. Alla känslor kommer väl antagligen komma som ett slag i magen dagen innan, eller samma dag som jag åker. Jag har inte ens börjat packa. Ibland är det jobbigt att vara en sådan optimist som jag är, t ex när jag tror att alla mina saker ska få plats i samma resväska som jag använde när jag kom hit. Men det löser sig som Timbuktu säger.. Jag hoppas att min syster håller fast vid sitt ord och tar med typ tre ombyten så jag kan fylla hela hennes resväska också! Jag kan för övrigt inte heller förstå att jag hämtar upp henne på flygplatsen imorgon kväll efter jobbet. 36 timmar kvar ganska exakt..

Jag loggade precis in på mitt aupairroom och såg att mitt flyg hem har blivit bokat nu! Det känns helt overkligt att numera ha tid, plats och datum till när jag kommer att återse min familj igen! Jag försöker föreställa mig hur det kommer kännas; först tror jag att det kommer kännas helt överväldigande men sen efter en stund tror jag att det kommer kännas som om jag aldrig ens har varit ifrån dem! Det ska bli så kul att se alla, speciellt att se hur stor min lillebror Simon har blivit, han skulle liksom fylla två år när jag åkte och nu ska han helt plötsligt fylla tre? Alltså fan vad jag kommer gråta om jag känner mig själv rätt, får nog köpa vattenfast mascara..

Idag är det ett år sedan jag stod med min zebrarandiga resväska på flygplatsen och sa hejdå till mamma, pappa och Jennie. Det var faktiskt inget särskilt sentimentalt avsked, utan de var glada för min skull och jag var förväntansfull över vad som skulle hända under årets gång. Vilka platser skulle jag se? Vem skulle jag umgås med? Skulle jag trivas i min värdfamilj? Nu står jag här med facit i hand, med ett helt underbart år bakom mig.

Jag har rest kors och tvärs från snöiga Tahoe i norra Cali till soliga San Diego i söder. Jag har upplevt det galna nattlivet i Las Vegas, där jag firade min 21-årsdag. Jag har sett häpnandsväckande vyer och fantastisk natur i Yosemite. Jag har gjort en massa roadtrips ner till Los Angeles, dit jag hade velat åka i hela mitt liv och under ett års tid har det inte varit mer än en bilresa ifrån mig. Jag har turistat som en galning i San Francisco och sett allt från Alcatraz till Lombard Street. Jag har shoppat mig lycklig i en massa affärer som vi tyvärr inte är förunnade att ha i Sverige. Jag har besökt Starbucks otaliga gånger och ätit mig mätt på Cheesecake Factorys enorma portioner.

 Jag har tagit en kurs på Stanford och tagit Californiskt körkort. Jag har suttit och dreglat över spelarna på ett NBA-game. Jag har varit på Pridefestivalen i världens gayhuvudstad. Jag har fått chansen att uppleva en amerikansk Halloween och alla andra högtider. Jag hade även turen att uppleva San Francisco Giants vinna World Series, vilken folkfest!  Jag har fan till och med sett John Mayer, typ min gud, live!! Jag har kört nercabbat på självaste julafton. Jag har träffat en massa otroligt fina vänner från olika ställen i Sverige, i Californien, i USA, ja faktiskt från stora delar av världen. Jag har haft turen att hamna i en underbar värdfamilj, som alltid har gjort klart för mig hur mycket det uppskattar mitt arbete. Jag har tagit hand om tre pojkar som varenda en har vunnit en bit av mitt hjärta. Listan kan göras lång, men först och främst så har jag hittat en plats som känns som mitt hem här i the Bay Area.

När jag kom hit så skrev jag en lång lista på allt jag ville göra och jag har faktiskt lyckats bocka av i princip varenda grej. Men vad har jag då INTE gjort?  Jag har ännu inte blivit stannad av en polis (ta i trä) och det förvånar mig faktiskt eftersom det typ har hänt alla jag känner härborta. Okej, jag fick inget tillfälle att åka till Hawaii heller, men det finns ju kvar. Jag har fan inte lyckats se en enda kändis heller, alltså nu menar jag typ att man går förbi någon på gatan. Jag har inte haft särskilt mycket hemlängtan. Hmm.. vad mer?? Jo, just det jag har INTE lyckats med att INTE gå upp i vikt. Men ja, vi lämnar det där tycker jag.. Men jag kan ju säga att jag kommer gå på en strikt gå-ner-i-vikt-efter-ett-år-som-au-pair-i-USA-diet när jag kommer hem.

Jag har gjort så mycket saker här borta som jag alltid har drömt om att göra att det liksom bara flyter ihop till en stor dimma, som om jag bara har drömt alltihopa. Det kommer nog ta ett tag och smälta allting. Men nu när jag sitter här och läser igenom allt jag precis har skrivit så är det faktiskt inte utan att känna mig stolt. WIHOOO I MADE IT LIKSOM!! Jag tvivlade i och för sig aldrig på att jag skulle klara det, men det har ju faktiskt inte varit en dans på rosor från dag ett. För att vara ärlig fick jag nog en ganska tuff start, jag kände mig ganska ensam de första månaderna och kände att jag hade svårt att träffa människor jag kände att jag hade något gemensamt med. Men när jag ser tillbaka på det så hade jag inte velat vara utan det, för det är något som gjorde mig starkare och gjorde att jag utvecklades som person. Förutom det så fick jag ju även beskedet att min farmor hade gått bort, när jag hade varit här i knappt en månad.

Nu ser jag i alla fall fram emot att komma tillbaka hit, förhoppningsvis redan i höst, på nya äventyr. Att livet som student kommer skilja sig en hel del från det totalt bekymmerslösa livet man lever som au pair är jag mycket väl medveten om. Jag kommer vara tvungen att leva ekonomiskt, betala räkningar m.m och lägga ner mycket tid på att plugga så att jag kan ta mig dit jag vill. Men denna gången vet jag också vad jag kommer komma tillbaka till, jag har vänner här, en extrafamilj, vet var det mesta ligger (tack GPS:en), jag kommer skaffa en egen bostad, förhoppningsvis en bil också om ekonomin tillåter. Men det som ligger närmast i framtiden nu att se fram emot är att min syster kommer hit om typ en vecka och att vi ska ge oss ut på vår resa tillsammans!